Har läst på flera ställen (bloggar) att folk anser det vara ute å leva singel-liv med sig själv i fokus. Men samtidigt ska man leva för sig själv och sin karriär, annars e man en Svensson? Var e logiken?
För hur bra går karriär och förhållande ihop? Icke bra!
För om du ska ha ett fungerande förhållande kan inte allt handla om dig dig dig- så är det ju. Och om man nu faktiskt inte vill leva Svensson liv med ett halvdant förhållande kan man ju fokuser på sig själv helt och hållet, nå sina mål och utvecklas som människa, sen om kärlek dyker upp- fine... Men hur fasen kan det vara ute å vara singel?

Sen kommer vi till det där med sex, för det är väl det de flesta tänker på när de ser Samantha. Och saken är den att om man som kvinna älskat/legat/knullat med ett antal som vissa anser många så dömmer många en. Så är det. Jag tycker det är löjligt rent ut sagt. Att det ens ska finnas en sån här diskussion? Men hur som helst, har du älskat med "många" och en kille inte vill dejta dig för det, fuck him. För va e det för töntig syn på den kvinnliga sexualiteten? Läste en snubbes blogg där han skrev att vem vill gifta sig med en tjej som legat runt? Men jahopp, vem vill gifta sig med en dömmande idiot då? Fast. Nu vill jag inte bli missförstådd här, så får förlkara att jag absolut inte tycker att man ska hoppa från karl till karl vareviga helg, såvida det inte är det man vill och mår bra av förstås.. Men jag tycker inte att man ska känna skam eller något sådant fånigt. Har du träffat en man du trivs med och känner dig attraherad av så ska du inte hålla igen.

Själv e jag lite av en nästan-förhållande-typ!
Jag stormtrivs som singel, men mår bäst när jag har någon vid min sida.. Sen att jag vid 99% av fallen avslutar dejtingen/förhållandet när folk börjar fråga om man e ihop... Humm...
Men helt ärligt så är en jag en förhållande-brud, även om det kan vara svårt att tro, bara jag träffar rätt. Då är jag en kanon-flickvän. Dock var det längesedan jag var den tjejen nu, 06 typ. Men som sagt jag är hellre lycklig ensam än olycklig med någon... FAST ne, nu ljög jag ^^ Jag är alltid glad utan pojkar i livet, men direkt någon börjar komma nära blir jag sjukt konstig och gråter en massa -.- jävla psyco xP men men... Då har man väl inte träffat rätt helt enkelt... Som jag nämnt innan skulle jag vilja vara mer som många jag känner - de faller så lätt, så lätt! Men jag e bra på att fejka..



Underbart ♥

Always


(haha, lite sköna gamla bilder ^^)
Nu sitter jag här. Och idag har jag gjort en hel del nytta- woohoo!? haha
Anyway. Sitter här med mina gamla dagböcker i knäet.. Vet inte riktigt varför. Kanske för att läsa om tider då kärlek var allt, allt, allt. Kanske bara för att komma ifrån nu för en liten stund. Jag älskar att jag alltid skrivit dagbok. Saker och ting blir så mycket verkligare då.. Hade jag inte haft dom hade det varit så himla mycket jag varit med om som hade kännts så overkligt, mina texter gör alla minnen verkliga. Åså kan jag se hur jag förändrats genom åren. Jag tror nog jag sitter här för att känna litegranna igen, löjligt och väldigt, väldigt patetiskt? Mjo, men väldigt härligt på samma gång ^^ Jag läser inte om gymnasietiden, den är allt för verklig fortfarande.. Jag läser om högstadietiden, då jag fortfarande var så otroligt uppslukad av kärlek. Fast, jag har iofs hur mycket kärlek som helst kvar i mig, men jag delar den inte med någon så som på den tiden.. Så långt har jag inte kommit.. Men den dagen kommer väl den också? Då även lilla jag får fjärilar i magen(igen)? Jag borde väl ändå förtjäna det? Det klart, alla förtjänar ju kärlek. Grejen är inte att jag är rädd att inte bli älskad, jag är rädd att jag aldrig kommer älska(igen). Fast en sak som skrämmer mig mer är att om (när?) jag nu skulle älska någon, att den inte kan älska mig tillbaks!? Plus att jag är rädd att Du kommer förgifta mig igen, som så många gånger förr. Fast det kanske är ett avslutat kapitel nu, låt oss i alla fall hoppas det!
Jag vet inte om många gör som mig, sitter och tänker tillbaks sådär. Jag får en varm känsla i hela kroppen av allt det lyckliga jag kan minnas, jag får tårar i ögonen för att det är över, men ler för att det hänt, hänt just mig.
Jag är faktiskt tacksam över allt jag varit med om, allt det underbara, men även allt det tragiska.. Det låter klyschigt (det är det också..) men det har format mig och jag hade aldrig varit den jag är om jag tog bort det tråkiga.. Allt det tråkiga har lärt mig så otroligt mycket. Människor som inte varit med om saker och ting, vet mindre.. Även om jag såklart inte önskar folk som sluppit saker jag inte sluppit. Men som sagt. Det har lärt mig saker och ting. Anyway. Nu ska jag tillbaks till sommar, sol och sprudlande tonårskärlek ^^ (jagvetattjagärpatetisk-noneedforcomments^^)

Det är alla känslor som lever upp på nätterna...

Jag vill skriva av mig men vet inte riktigt vad jag ska skriva ^^
Jag vet inte ens vad jag ska tänka på.
Det händer så mycket hela tiden, jag hinner liksom inte med.
Jag försöker framkalla någon slags känsla genom att
lyssna på musik som fått mig att känna förr.
Det ekar fortfarande tomt... Eller, kanske inte tomt?
Överfullt? -Mycket möjligt!

Jag vill skriva om mina känslor, någon slags kärlek och sådant dravel. Men jag minns inte ens hur det känns... Och jag vet att jag skrivit det flera gånger innan, men GAH. Det är frustrerande att veta att jag älskat så mycket som jag har.
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad jag gör, eller iaf inte varför jag gör det. Jag är en väldigt förvirrad brud alltså. Fast det kanske de flesta är? Dock vet jag att jag inte alltid varit lika snurrig.
Jag saknar att ha någon som håller mig kvar när allt snurrar runt omkring. Fast... Jag har en som aldrig riktigt lämnar mig, eller.. Hur ska jag beskriva det då? En person som aldrig riktigt försvunnit ur mitt liv, och när jag tror att han har det står han där framför mig igen. Då är allt som det varit så länge, det förändras inte riktigt riktigt. Det är inte en bra grej egentligen. Visst känns det jäkligt skönt ibland att ha den personen, men det kommer ju aldrig leda till något stabilare, och det finns det väldigt många anldeningar till.. Så egentligen innebär det bara mer trubbel och drama.. Jag kan ingenting om hur man visar för någon hur man känner, inte någon ny. Jag kan inte släppa in någon for real, även om jag nog skulle vilja det. Fast, kärlek är ju inte one way liksom, det krävs ju två. På den fronten är jag väldigt, väldigt osäker nu för tiden.

Är alla killar helt dumma i huvudet när det kommer till love? Som polare är det ju kanon åså... Och för mig har det många gånger varit så att killar fallit, men inte jag.. Så det vet jag hur det går till (slutar aldrig bra). Men, om jag nu skulle falla för någon, tänk då om han inte skulle vilja ha mig? Alltså, det vore, ja, det vore ju jättehemskt.
Men å andra sidan skulle jag aldrig visa mina känslor for real, och det kanske är där skon faktiskt klämmer? Att jag framstår som okrossbar och känslokall?
Utåt är jag helt klart okrossbar, inget snack om saken... Men långt där inne, någonstans, kanske man kan få fram den där sidan som kan bli sårad.. FAST återigen, för att bli sårad måste man visa sig sårbar och svag. Ja, vem sa att det skulle vara lätt? ^^

Man kan ju inte gå å ta första bästa som diggar en heller.. Det ska ju finnas personkemi, och det finns inte många som lockar mig direkt. Och ja, känner jag lite så för en.. Kan jag ju inte visa det heller. Så jag är dömd till å vara evigt singel ^^ haha Fast ärligt, så känns det lite ^^
Tur att jag diggar å va singel då va ;D haha


Love me and me alone love me in the dark love me in the sun at least pretend to!

'



Men visst är det så att alla känner sig sådär riktigt hopplösa ibland? Man får små breakdowns, och ibland ganska stora. Allt känns meningslöst, för så känner alla. Men varför gör man det ibland då? Vissa dagar, det kan vara en såndär skitliten grej som verkligen fått bägaren att rinna över. Usch för sådana stunder/dagar/perioder.
Jag är i en hyfsat bra period nu, eller mer en hyfsad- en bra period! :)
Men det finns en sak som jag saknar, och det är verklighet. Jag vet att det låter konstigt, men. Jag saknar äkta känslor. Jag saknar ärlighet, sårbarhet och kärlek. Ni vet sånt trams?
Jag saknar kanske inte just kärlek-kärlek, men jag saknar på något vis att vara sårbar. Jag är så otroligt osårbar och det är ju toppen, men. Ett liv utan risker, vad är det liksom? Det är ju ingen sport ;P
Nämen, jag skulle vilja känna på den där känslan av sårbarhet igen, någon som vet hur?
Jag menar den där känslan av att hela ens liv hänger på en annan person. Vad den säger kan vända upp och ner på hela din värld och på dig. Jag vill ha en person som kan såra mig, sådär riktigt.




Taste me


Just a little loovin'


Sex och lite sånt
Alltså, jag har en väldigt öppen syn på sex, väldigt öppen. Jag tycker att det är fel att tjejer blir dömda hårdare än killar, även om jag förstår varför (tjejer kan ju få vem som helst, medan killar får kämpa lite för sina ligg). I alla fall, jag ser på sex såhär: vill man ha sex, och har en person som man vill ha sex med? Vad stoppar då?
Jag säger inte att man ska knulla alla man tycker e snygga, men personer som man är sexuellt attraherad av!
Sen kan jag ju säga så eftersom jag inte är typen som blir attraherad av många alls, fast det har väl inte stoppat mig i alla lägen heller ^^ Man har ju gjort sina snesteg och hamnat i säng med, mja, vad ska man säga? Fel person? ^^

I alla fall. Jag har alltid haft en öppen syn på sex och trodde faktiskt att jag var slampigare än va' jag faktiskt är. För mig personligen är det inte lätt å bara ha sex bara så, fast ah ;D Ibland passar det sig, men som sagt... Jag trodde jag var slampigare. HUR SOM HELST är sex något helt naturligt och gillar man att ha det, ska man ju få ha det? Sen om man anses slampig- so? Så känner jag lite. Vafan, vi bor ju i Sverige, Gud hatar oss ju redan så knulla på liksom ;D Skadan e ändå redan skedd ;)
Homosexualitet då- vad är grejen? "God hates fags", humm.. Vafan vet du om vad gud hatar? Och jag skulle snarare tro att "God hates haters", fast inte ens dom skulle han väl hata- det är ju han som skapat allt och alla, or am I wrong? Love is always love and love is great! Håller ni inte med?

Fast sen tycker jag som de allra flesta att sex är som bäst i en kärleksrelation- alla gånger (förutom första^^).
Jahopp, det var lite allmänt om min syn på sex.
För övrigt- jag e typ beng på hostmedicin, haha.. Så jag kommer förhoppningsvis somna gött (om hostan inte tar livet av mig).

.. .... . . . . .. .. . .... . . .. . .... . . .. .... . . . .. . .... . .. . ..


Tillit


Jag har så svårt att lita på människor.
Varje gång någon säger att "nej, klart jag inte säger nåt till nån", tänker jag aah, visst liksom. Jag har nog aldrig trott på nån när de sagt så. Jag tror inte att de säger det till alla kanske, men säkert att de inte säger det till iaf NÅGON. När någon anförtror sig till mig om sina känslor till mig, tänker jag att de spelar något spel och inte menar något de säger. De ljuger av någon anledning jag inte begriper mig på, kanske är det bara ett roligt spel att försöka såra mig? De säger att de gillar mig för att de tror att det är det jag vill höra.
Fast okej, såhär tänker jag bara när jag själv gillar personen i fråga (vilket händer ytterst sällan!), i vanliga fall tror jag såklart på folks känslor för mig, men då vill jag ju inte veta av dom. Men när jag tycker om någon, då ljuger den personen. Så känns det tyvärr nu, och jag har ingenting som säger emot känns det som. Jag är helt irrationell, jag vet, och det är så himla jobbigt! Fast iofs kan jag inte säga att det är precis så det är nu... Men jag gillar iaf en. Men det spelar ingen roll. Varför skulle det göra det? Gah. Så många som jag inte vill ha, och... Ja, så "få" jag faktiskt vill ha.. Eller iaf tror att jag vill ha. Ni anar inte hur trasig jag är! Helt förstörd! Det känns verkligen som att det är hopplöst, det där med förhållande, för mig. Jag kan för det första inte lära känna någon tydligen, för när jag tror att jag gör det så visar det sig att personen är någon annan, eller.. Så hittar jag på det för att slippa komma för nära. Men nu är det för sent för det peace

´










Half is not whole


(klickapåbildenföråkommatekällan)

Kyssar

Har ni funderat över hur konstigt det egentligen är? -Kyssar!? Två läppar som möts, tungor som smeker varandra. Två matintag som slätar av varandra. Rullande tungor och smackande läppar. Själva grejen är ju jätte konstig. Man äter med munnen, nam nam nam, sen vill man.. Nej, vet inte hur jag ska förklara men visst är det knasigt? Det är konstigt. För när man är med vissa personer är allt man kan tänka på hur det skulle vara å kyssa honom/henne (fast ofta slutar inte mina fantasier vid kyssar, men börjar ju iaf där^^). Vissa människor märker man efter en kyss att man inte är menade att kyssas. Vissa passar helt enkelt inte ihop. Vissa överraskar och kysser som något från himlen. Det är de personerna man faktiskt passar ihop med tror jag. De man är attraherade av är ju de som våra kroppar reagerar på och tror skulle vara bra att para sig med (hahahahha). Men det är ju i princip så det är. Faktiskt. Men åter till kyssar! Kyssar. Ibland vill man aldrig att kyssen ska ta slut. Man kan inte få nog. Ibland vill man att den ska ta slut innan den ens har börjat. En kyss kan ge en pirrande känsla i hela kroppen. En kyss kan få dig på fall. En kyss kan göra dig varm i hela kroppen och alldeles knäsvag. Kyssar är knasiga. Kyssar är bland det bästa som finns, när de är med rätt personer. Eller snarare rätt person. Alla gillar kyssar. De är internationella och det spelar ingen roll vart du är ifrån. En kyss är en kyss. Jag har fått alla sorters kyssar tror jag. Kärlek, passion, vänskap & kyssar av ren vana och rutin..

Maneater

Nej, nu vet jag inte längre.
Vad är det här?
Jag vet inte om jag orkar. Vad ska jag tycka egentligen?
Jag är usel på att veta vad som förväntas av mig.. Och jag vägrar att spela med i något fejkspel igen,
det är ett misstag jag lärt mig av!
Jag är i alla fall glad att jag är som jag är, ja, att jag inte faller sådär...
Jag kanske svajar till ibland, men det är ju så himla mycket jobbigare att resa sig från ett fall, right?
Jag har hört (många ggr) att jag e som en kille när det kommer till love och sånt,
men det är då inte min erfaranhet. För mig är det killar som faller kors och tvärs, inte tjejerna (läs:jag).
Jag är kanske lite hjärtlös? Nej, jag vet allt att jag har ett hjärta. Jag är bara inte typen som går och
ger bort det hur som helst. Det är både bra och dåligt. Jag ser lite känslor som ett tecken på svaghet.
SUPER-löjligt jag vet, men så är det. Man gör sig sårbar och hamnar i underläge.
Men love like you've never been hurt, right?!
Känns lite som jag (heartless-KW & Man eater NF)

Men jag ska försöka tänka och känna lite mer såhär nu...

peace

If you say so!


,

 


-



Alltid lika fina lelove. (klicka på bilden för å komma dit)

Kunde inte sagt det bättre själv alltså...

Kommer du ihåg din allra första kärlek?
Ibland när du lyssnar på vissa låtar, så påminner dom dig om just den personen?
Spelar ingen roll vem du har just nu
, du blir ändå påmind om honom och era stunder tsms.
Och sen när det väl tog slut, trodde du du aldrig skulle bli kär igen, visst har jag rätt?
Och varje gång du går förbi hans hus så kommer du ihåg bilden
i huvudet, bilden av dig o honom - det perfekta paret...
Och varje gång du hör eran låt, känner du allt om och om igen. Du vill bara vrida tillbaka tiden
för att känna hans hand mot din, en sista gång.
Och det gör ont varje gång du ser honom gå med en ny?
År efter år suddas minnen ut, men hans bild kommer du alltid ha kvar.
Hur kan man glömma dom där djupa ögonen?
Hur kan man glömma det ansikte som man vart så nära.
Du saknar inte honom som person, du saknar det n
i hade.
Du saknar att du var så bekväm i hans sällskap,
att du aldrig behövde skämmas eller spela någon du inte är.
Jag tror alla kommer ihåg sin första kärlek.
Det är inte den du älskade först, utan den du älskade mest...
//skrivet av Belleofsweden


Ingen väg tillbaks...


Det gör ont att veta, men lika ont att undra. Allting är för sent.


Löööv


mhm

Tidigare inlägg
RSS 2.0